Innehunden
I vår barndom på 1920-talet, hade vi i Tvärliden en gråhund, som hette Musti. Han kom att prägla vårt liv på många sätt.
Vi var en stor familj. 15 barn såg dagens ljus mellan 1898 och 1923 i den gråa, stora timmerbyggnaden. Som ni nog förstår, var det ett slitsamt liv våra föräldrar hade, att försörja en sådan stor barnaskara. Stugan hade ett jättestort kök, där vi samsades om utrymmet och dessutom en mindre kammare, där de äldsta barnen huserade om nätterna. Glesa golv och fönster lämnade spelrum för kalla vintervindar. Frostpärlor satt kvar i springorna, i golv och ytterväggar under vinterhalvåret. Någon risk för mögelhus var det inte frågan om!
Musti var ju en av oss och det var värmande att ha honom liggande i fotändan i sängen för natten. Ibland kom han krypande och la sig mellan oss barn, så att vi fick värme från hans lurviga päls. Barnskaran var ju så stor, att vi fick samsas upp till fyra i varje säng. Skavföttes två plus två, skulle man säga nu om en sådan lösning.
Mången gång hände det, när vi små lekte och klängde på Musti i storköket att någon somnade i den lurviga pälsen, men Musti låg stilla kvar, tills mor kom och lyfte över den sovande, till någon av de stora sängarna.
Lekhunden
Min äldre syster Ruth berättade, att när vi små pojkar lekte och rasade med Musti på köksgolvet. hade vi dragit ner ett par kuddar från en av sängarna. Vi lekte våldsamt med dessa kuddar, så vår mor, a' Tjväli-Kn'stina, ansåg att vi inte borde smutsa ner sänglinnet i våra vilda lekar. Hon tog av oss kuddarna och lade tillbaka dessa i sängen. Musti tittade då på mor, sedan på oss och tillbaka på mor igen. Så steg han upp och gick till sängen och hämtade kuddarna och lämnade dem till oss pojkar. Han ansåg att vi borde fortsätta att leka med kuddarna. Mor tog inte tillbaka kuddarna, hon förstod hur klok Musti var.
Ruth berättade också att Musti höll med mig som var minst av pojkarna. När mina äldre bröder Erling och Martin hade övertaget och jag var i underläge, brukade Musti ta varsamt tag i dem och dra dem bort från min lilla kropp. Han värnade klart om den som var minst.
Katthunden
Eftersom våra föräldrar hade ett jordbruk med allehanda djur så fanns det alltid katter med uppgift att hålla borta råttorna. Detta förde med sig att det varje vår fanns åtminstone en kull kattungar på gården. Finns det småbarn och kattungar, så innebär det, att barnen vill ha kattungarna inomhus.
Jag minnes att vi hade en katt som hade nedkommit med ungar någonstans i ladugården, men vi barn kunde inte lista ut var katten gömt sina ungar. Vi sökte noga, men hittade inget. Så en dag när kattungarna var ca två veckor gamla, fick vi se att kattmor kom bärande med något i sin mun, efter stigen från ladugården. Vi trodde först att det var en råtta, men när vi släppte in katten i köket visade det sig att det var en liten kattunge hon bar på. Katten lade ner ungen i skolådan vid vedspisen och gick tillbaka till ladugården efter de andra ungarna, en och en.
När katten var klar med barntransporten, lade hon sig ner och de små liven diade sin mor. Katten såg ut att vara belåten med sin förflyttning av de små till en varmare plats.
Och vi barn var mycket belåtna över att vi fått in kattungarna. Nu hade vi några livade kamrater att leka med.När kattungarna blev större började de busa på köksgolvet. Med oss barn och Musti. Särskilt Musti var utsatt för de små busliven. Så fort han låg och vilade på golvet kom kattungarna och lekte i hans päls. Särskilt hans svans, var en rolig sak att skoja med. När han låg, så uttryckte han sitt missnöje genom att svänga på svansen. Detta uppfattade kattungarna som invit till lek och hade extra roligt. Allt detta såg kul ut och vi barn skrattade gott. Men trots att Musti var lite missnöjd med leken, så ville han inte skrämma de små liven.
Gårdvaren
Sa fort någon närmade sig vårt hem, (det låg inne i storskogen), så talade Musti om detta för oss. Ibland kunde han höra folk halvvägs upp till Risliden.
Skolsällskapet
Musti följde oss ofta till skolan. Han gick före de dryga tre kilometrarna upp till Risliden. Och han väntade tålmodigt hela dagen. På kvällen sprang han också före och talade högljutt om för mor och far att vi var på väg hem. Under lektionen låg han under lärarinnans kateder. Under den kalla vintern fick lärarinnan ta del av Mustis varma kropp när hon värmde sina fötter på Mustis ludna päls. Skolsalen var isande kall på vintern. Den värmdes upp med en kamin och vi barn hade till uppgift att hålla elden vid liv. Speciellt under den kalla vintern, var det skönt att sitta nära den glödheta kaminen, medan de som satt längst bort, vid ytterväggarna, var blåfrusna.
Musti var lyhörd. Så fort skolklockan (en hästpingla), förkunnade att det var rast, rusade han på dörren och öppnade den för barnen och först var han ute på skolgården för att delta i allehanda lekar.
Ekorrhunden
Musti var mycket läraktig och förståndig. En hund som är familjemedlem lär sig fortare än den som vistas i en hundgård. Mustis klokhet och duglighet som jakthund omtalas än idag.
Vår far var inte så begiven på jakt, utom när det gällde ekorrjakt. För i slutet på 20-talet och i början på 30-talet, var det stor efterfrågan på ekorrskinn. Modet föreskrev ekorrpälsar.
Det var gott om ekorre och det betalades bra för skinnen, ända upp till tre kronor styck. En smått svindlande summa på 20-talet när det inte fanns några arbeten att få. Jag minns att far brukade komma hem med många ekorrar, ända upp till 20-talet en gång. Far hade då åkt ett uppåkt flermilslångt skidspår och Musti drog "tullväder" och markerade vart ekorren satt. Vissa tallar var så höga att den svartkrutsladdade bössan hade svårt att nå upp.
Älghunden
En gång var det en jägare som köpte Musti av far. Det var ont om pengar, så det blev ett bra tillskott att dryga ut den nästan obefintliga hushållskassan med. Min far Konrad ställde dock som villkor, att om hunden kom tillbaka, så skulle köpet återgå.
Det var en sorgens dag, när den främmande jägaren förde bort Musti. Den som köpte hunden bodde några mil bort, så vi barn trodde, att vi sett Musti för sista gången. En av mina systrar, var mycket ledsen. Mor Kristina tröstade henne och när de druckit kaffe, spådde mor i sin dotters sump och sa: "I sej en hunn som jär oppa vägen hit, hä kan no vara n' Musti. Å i sej han stå bakerom dörn a veill ein i stöuvun, sä dö ska int flänn nöu". Och systern kände sig styrkt av spådomen.
På morgonen hördes ett bekant vov-vov på bron och se! Där stod Musti, å ni må tro att det blev glädje i huset bland oss barn och mor log, för hon hade nog kallt räknat med att Musti skulle slita sig och återvända. Han drog en tjock järnlina efter sig, men på något sätt hade han krånglat sig lös. Kanske gnagt av en träpåle, eller bitit av ett läderband, men hem for han flera mil som ett skott och blev omkramad vid hemkomsten. Musti såg på far Konrad, som om han ville säga; att sådana dumheter som att sälja bort mej, se de kan jag inte tolerera. Någon mer försäljning av Musti, blev det aldrig tal om.
Sjätte sinnet
Man kan fråga sig om Musti hade ett utvecklat sjätte sinne. Det fanns två personer som Musti utan synlig anledning var mycket arg på. Eljest var han hur godmodig och snäll som helst med alla. Det märkliga var att dessa två personer brukade hjälpa till att ta död på hundar som skulle avlivas. Hur i hela friden kunde Musti veta det? Musti var så arg på dessa två personer att han ville hugga dem när de kom.
En av dessa två personer, var en ivrig älgjägare, välkänd i Norsjötrakten för sina vidlyftiga jakter året runt. Så fort han fick nys om ett älgspår, tog han upp förföljandet av älgen. Han kunde spåra i dagar och det var många älgar som fick bita i gräset för hans kulor.
En gång hade Musti ställt ett par älgar, en hel dag ute på Tjvälimyren, och nämnda älgjägare hade väl hört skallet och smugit sig dit, samt fällt älgarna. Nu fick han bekräftelse på att Musti var en god älghund och ha ville enträget köpa hunden. Han bjöd en stor summa, men far sa att Musti är så arg på dej att han kanske äter upp dej en dag. Och dessutom bor du så nära (ett par mil), att hunden kommer direkt hit, om du släpper honom. Svaret blev nej, och med det fick jägaren nöja sig. Men det sved nog i hans sinne att inte få vara ägare till en sådan utomordentlig älghund.
Med tiden blev Musti gammal och vi måste med vemod skiljas från honom. Det var som att ta adjö från en familjemedlem.
